NHL-stjärnan Erik Karlsson och hans fru Melinda drabbades 2018 av att deras ofödda barn dog i livmodern, s.k. intrauterin fosterdöd eller dödföddhet. Paret har i media varit öppna med sin stora sorg och hur svårt det är att komma över händelsen (1). Erik har sagt att ”ibland händer det saker som man inte förtjänar” (2) och det är just det som är knuten, dödföddhet räknar man inte med att det ska hända, eller att det i varje fall inte ska drabba just mig. Men tyvärr drabbar det 3,5-4 gravida par per tusen graviditeter i Sverige, dvs 3,5-4 promille. Åren 2008-2016 var i genomsnitt 380 barn dödfödda. Som jämförelse kan nämnas att antalet trafikdöda var i genomsnitt 277 under åren 2011-2016.
Dödföddheten i Sverige har nyligen uppmärksammats i media genom en rapport från Socialstyrelsen (3), där det nämns att frekvensen dödfödda under senaste åren har gått ner i några av våra grannländer: 2016 låg Finland på 3,0 promille och Island på 2,7 promille, medan Norge låg på 3,5 och Sverige och Danmark på 3,7.
För 15-20 år sedan var Sverige bland de länder som hade allra lägst andel dödfödda barn, men sedan dess verkar utvecklingen alltså ha gått ifrån oss. Regeringen gav därför Professor Karin Källén, en av mina forskningskollegor sedan många år, uppdraget att utreda orsakerna till dödföddhet och föreslå åtgärder. Tillsammans med Anastasia Nyman presenterade Karin Källén sin rapport via Socialstyrelsen i december 2018 (3).
Man fastställer i rapporten att den absolut största riskfaktorn för dödföddhet är dålig tillväxt hos fostret, s.k. fetal tillväxthämning. Före graviditetsvecka 37 svarar tillväxthämning för 40% av all dödföddhet och efter vecka 37 är det 11%. Andra riskfaktorer är kvinnans ålder, högt BMI, rökning, låg utbildning, tidigare upprepade missfall, tidigare dödföddhet, diskrepans mellan datering enligt sista mens och ultraljud, samt graviditetskomplikationer såsom diabetes, men faktiskt inte havandeskapsförgiftning (preeklampsi).
Om modern är född i Afrika eller Mellanöstern är också risken ökad. Anledningen till att preeklampsi inte är någon riskfaktor är att symptomen på preeklampsi (bl.a. högt blodtryck, äggvita i urinen) lätt identifieras av barnmorskan på mödravården och att åtgärder och intensiv övervakning sätts in innan sjukdomen är allvarlig.
Flera av riskfaktorerna kan man naturligtvis inte påverka, men det finns en stor potential att kunna förbättra läget även i Sverige. Framför allt gäller det att identifiera och sedan intensivövervaka de graviditeter där fostret är, eller riskerar att bli tillväxthämmat. Att identifiera dessa graviditeter är avgörande för ett lyckat graviditetsutfall, missar man en tillväxthämning försämrar man chanserna för barnet att födas friskt. Tidigare hade Kvinnokliniken i Malmö-Lund som rutin att kontrollera tillväxten hos alla foster med ultraljud i vecka 32-33 och man identifierade då cirka 70% fler tillväxthämmade foster än vad man gjorde vid de sjukhus där man inte hade denna rutin. Tyvärr togs 32-veckorsultraljudet bort av våra landstingspolitiker för några år sedan.
Vid Cura Mödravård har vi emellertid behållit rutinen att utföra tillväxtkontroller med ultraljud i graviditetsvecka 32! Vi har även sedan länge egna skräddarsydda vårdprogram, utöver vad som vanlig basmödravård erbjuder, för de kvinnor som är äldre, har högt BMI, eller haft upprepade missfall. Med anledning av Socialstyrelsens rapport kommer vi nu att ytterligare förbättra våra vårdprogram för att ännu bättre kunna identifiera de graviditeter där fostret löper ökad risk.
©Professor Per Olofsson, Cura Mödravård i Malmö, januari 2019
Referenser (1) https://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/a/7l86j8/erik-karlsson-pratar-ut-om-sitt-dodfodda-barn (2) https://www.svt.se/sport/ishockey/varldens-baste-karlsson-ar-tillbaka (3) http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/21170/2018-12-36.pdf