Det har skrivits mycket i media om rectusmuskeldiastas hos kvinnor under och efter graviditet. Rectusdiastas (rectus = rak; diástasis = en separation) efter förlossningen är vanligt och kan ge fysiska besvär i form av dålig stabilitet och funktion i bålen med smärtor i bukvägg, ländrygg och bäcken. Därtill kommer en kosmetiskt generande deformation av bukväggen. Problemet är känt under begreppet ”mammamage”.

Det har påståtts att rectusdiastas är en förlossningsskada, men det finns inget fog för det påståendet. Ålder, BMI, viktökning, förlossningssätt, födelsevikt, etc., tycks inte öka risken för rectusdiastas. Fysisk träning före, under och efter graviditeten minskar emellertid risken.

En intressant fråga är om rectusdiastas har något samband med andra typer av ”bindvävssvaghet”, såsom bäckenbottensvaghet, urininkontinens och prolaps, men i de fåtal studier som gjorts har något sådant samband inte påvisats. Många studier som gjorts om rectusdiastas är dock av låg vetenskaplig kvalitet.

Bukhålan omgärdas av muskulatur i olika lager. I medellinjen framtill, linea alba eller ”den vita linjen”, finns det emellertid inga muskler. Linea alba består av en platt senstruktur mellan de båda raka musklerna, rectusmusklerna. Under graviditet tänjs naturligtvis bukhålan och dess muskulatur ut och linea alba kan öka i bredd och hållfastheten i senplattan kan svikta. Normalt är linea alba 10-25 mm bred hos icke-gravida kvinnor, beroende på var och hur man mäter, men det finns ingen entydig definition på måttet under graviditet. I en svensk avhandling från 2014 räknades en bredd på 30 mm eller mer mellan innerkanterna på rectusmusklerna som rectusdiastas. En vanlig men diffus definition är två fingerbredder eller mer.

Drabbade kvinnor har klagat över att den offentliga sjukvården inte är tillräckligt lyhörda för deras problem och att professionen saknar kunskap och intresse för att hjälpa dem. Kvinnornas vittnesmål är trist läsning och manar till eftertanke för dem inom sjukvården som träffar dessa kvinnor! En viktig del av problematiken är emellertid att det i stor utsträckning saknas kunskaper om vilka effekter som kan förväntas av fysioterapi och vilka kvinnor som ska rekommenderas operation.

Fysioterapi med bålstabiliserande träning är förstahandsalternativet, det är alla överens om, men det saknas riktlinjer och evidens för hur träningen ska läggas upp. Alla typer av fysisk aktivitet kan göra nytta, men styrketräning i form av curl-ups och sit-ups tränar rectusmuskulaturen bäst.

Det saknas även tillräckligt vetenskapligt underlag för att avgöra både indikation och metod för operation. En viktig förutsättning för att operation ska bli aktuell är att kvinnan avslutat sitt barnafödande. Ett återkommande klagomål är att operation på enbart kosmetisk grund inte görs i offentlig sjukvård och många kvinnor har därför tvingats vända sig till den privata sjukvården för att få hjälp, och då fått bekosta operationen själv.

Riktlinjer för utredning och behandling saknas inte bara i Sverige utan även internationellt. Inom Svensk Kirurgisk Förening pågår arbete med att utarbeta nationella riktlinjer, vilka förväntas bli färdiga under 2019.

©Per Olofsson